01 augusti 2010

Minnen genom en glasruta


Jag har varit på besök på den plats där jag växte upp. Jag ville gå till min gamla skola för att se hur den såg ut idag. Skolan såg väldigt liten ut. Som 6-åring var skolbyggnaden gigantisk och jag var bara en liten plutt, idag hade den krympt till en liten gul och sliten tegelbyggnad, en aning trist. Skolgården var mest asfalt, asfalt och åter asfalt. Jag minns att jag kände mig liten på denna asfaltsbelagda yta då jag var 6 år. Med näsan tryckt mot dörrens glasruta tittade jag in i den korridor där jag hade gått in varje vardag under ett års tid. Det var samma korridor nu som då, med lite nya färger och färre krokar att hänga upp sina kläder och väskor på. När jag som 6-åring gick där var korridoren säkert 20 m lång, idag hade den krympt och uppmätte inte mer än 3 m.

När jag stod där med näsan tryckt mot glasrutan mindes jag hur min skolväska såg ut (om jag hade den i förskoleklassen eller i ettan, är jag osäker på men jag kommer ihåg den). Ni vet en sån där "portfölj" som man hade som ryggsäck. Röd med skotskrutigt lock, med en knapp som var som en röd reflex. Jag kom ihåg träskor och knästrumpor, väldigt korta kjolar och blonda hårtofsar, ibland med rosetter i. Jag kommer ihåg flera av barnen som gick i samma grupp, deras ansikten blev synliga och ett och annat namn dök upp. Jag minns några fröknar och deras trygga knän där jag ibland kunde sitta. Jag minns trolldeg och fingerfärg. Jag minns böcker där jag skulle dra streck mellan bilder som hörde ihop. Jag minns lekrummen, dockvrån, snickarrum och mellanmål med nyponsoppa och skorpa. Nu när jag skriver minns jag till och med förskoleklassfotografiet - det i svartvitt, där alla fröknar och barn står uppradade i lekrummet, med fönstren som bakgrund. Jag minns också rektorn på skolan, han som då var domare i "Vi i femman".

Jag ville så gärna komma in genom dörren med glasrutan. Men inte en kotte syntes till, asfalten dallrade av sommarvärmen och dörren var låst. Jag fick vända om utan att få möjligheten att åter sätta min fot i min 20 m långa korridor.

När jag tänker på detta inser jag att vi som arbetar i skolan är betydelsefulla och är en del av barnens uppväxt och deras start i livet. Vi måste vara nyfikna och intresserade av barnen så att de kan minnas sin skoltid som en viktig och lustfylld del av deras uppväxt.
Bild: Öpedagogen

Inga kommentarer: