08 juni 2010

Kastade papper är ett bevis på utveckling

Som sagt, jag håller på att packa ihop mitt klassrum - jag ska ju byta skola till hösten. Allt från pärmar till pyttesmå fingerdockor samsas i de fullproppade flyttlådorna.

Jag bläddrar mig igenom mina pärmar. En pärm för varje ämne, uppradade i bokhyllan, så har jag haft det sedan jag började min lärargärning för 11 år sedan. Idag tänker jag ämnesövergripande när jag planerar, undervisar och utvärderar, det gjorde jag inte då. Inget ämne kan stå helt isolerat från de andra ämnena. Men ändå innehåller mina pärmar ett isolerat ämne, den röda pärmen med engelska, den gula med matematik och den svarta med svenska.

Jag bläddrar vidare och ser gulnande anteckningar som jag gjorde under lärarhögsskoletiden. Det jag antecknade och inte riktigt förstod då, har jag en mycket stor förståelse för idag. Jag kommer ihåg när vi diskuterade kursplanen i svenska, där och då. Det var inga självklara saker att förstå för mig medan jag idag känner mig trygg med kursplaner och läroplaner.

Jag bläddrar på och vissa papper river jag ur och kastar. Det som jag en gång använde har ingen betydelse och funktion i min undervisning idag. Att kasta dessa papper är ett bevis på att jag har utvecklats som lärare. Vissa papper är jag på väg att kasta men inser sedan att om jag gör om själva formen till något annat kan det bli riktigt bra. På dessa papper sätter jag gula postit-lappar. Till dessa papper ska jag återvända och göra nytt. Andra papper sätter jag också postit-lappar på men skriver SB. Papprena ska göras om till SMARTboardlektioner.

Många av papprena som sitter i alla dessa pärmar (för jag har många fler än den svarta, den gula och den röda) får mig att göra en tidsresa tillbaka. Jag hamnar i andra skolor, i andra klassrum och med andra elever än dem jag har idag. Jag kommer ihåg hon och han och de och han och hon.

Frågan är nu om jag verkligen behöver allt som jag har sparat i dessa pärmar. För jag inser att många papper har suttit orörda väldigt länge. Men jag kan inte riktigt gå så långt att jag kan slänga dem. De har en viss potential. Så de enskilda papprena, i de isolerade pärmarna får sitta kvar tills jag ser ett samband mellan papprena i den röda och den gula och den svarta. Eller så kommer de att fortsätta att sitta i dessa pärmar, orörda, medan jag hittar nya vägar, nytt innehåll och nya infallsvinklar på något helt nytt ställe.
Bild: Öpedagogen

3 kommentarer:

anna-lena sa...

Gillar verkligen ditt tänk... har inte kommit på att sätta ord på det... men visst är det så. Det känns väldigt bra att jag har så få papper kvar efter snart 35 års i det här jobbet.

Öpedagogen sa...

Du ser, även du är en utvecklande lärare :)

Alex sa...

..det är kanske bra att ha paletten med de olika klara färgerna (ämnena) för att sen kunna blanda direkt på duken (klassrummet). så tänker jag - att ämnena kan få va isolerade i sin pärm - tills de tas ner på golvet i elevernas görande - då behöver vi blanda för att få ett större antal nyanser av kunskapen och finna en grundton..

kvällsmetafor